Avskedsbrev...till det gamla

för nu börjar ett nytt kapitel!!!

Jag vet inte om det är rätt forum att skriva i...men vet ni...det skiter jag blankt i! Och du som inte vill ta del av dt...sluta läs nu!!!

Var ska jag börja...för nu väller det upp så många känslor och tankar och det är syftet med detta...inte att någon ska känna sig träffad...det här är mitt brev till mig för mig och ingenting annat!

Det har gått för långt nu inom allt...

Jag har en sk väninna...ja iaf när hon behöver mig...som jag är så dj-a trött på...jag känner mig bara utnyttjad och pressad...jag är bra att ha i vissa situationer och nu har det hänt igen... hennes barn gör aldrig några fel...LUCKY HER!!!

Min mamma som bara behöver mig i sin kris...(det kan gå väldigt lång tid mellan kriserna)...men då duger jag...har aldrig fått en kram som liten eller fått höra att jag älskar dig...jag har aldrig dugt...och gör det inte nu heller...jag ringde henne i går...för nu har hon sorg...och får höra...Ja, du måste tröstäta en hel del du..så *kraftig* som du har blivit...nähä, har jag??? _För du har ju alltid varit så *fin* i kroppen...och nu när du kommit in i klimakteriet, så är det ju inte så lätt att få bort!!! Tack, snälla mamma för de tröstande orden...summan av det hela är att jag inte duger...men det har jag ju aldrig gjort i hennes ögon...so what the fuck...men nu är det dessutom ca 30 kg ogillande till...sånt gör så djävla ont att höra för vet du mamma, du ska älska mig ändå...för den jag är!!! Men jag fattar...

På jobbet har jag ju min chef som älskar att trycka ner folk i skorna...mig i synnerhet eftersom det bara är han och jag på kontoret...där äter jag skit fyra timmar om dagen...han har ett gravt ADHD beteende...men jag orkar oftast inte ta hänsyn till det...utan det sårar som bara den...och jag är inte hans mamma så det är inte ens min uppgift...that I like!

Att gå kursen (du vet ju vilken) gör att jag har fått hela min verklighet kastad i ansiktet..WOW...AHA...IGENKÄNNANDE...MM
Och en kunskap som gör ont...jag är inne i ett sorgearbete just nu...och det mina kära...GÖR SÅ DJÄVLA ONT!!!
MEN det är guld värt...jag måste dimpa ner på häcken (den där stora) för att sen börja ta mig upp igen...OCH jag ska klara det...vet du hur?
Jag ska bara göra sånt som är bra för mig och Wincent...det lär jag mig på kursen...att ta bort och säga nej till sånt som inte är ok för oss...och där hoppas jag att ni som förstår och älskar oss för våran skull kommer att finnas kvar...ni andra tack och hej!

Med min *kunskap* som jag får nu...så inser jag att skolan med personal och rektor inte kan ett skit om Wincent´s problem...fast de säger att de har gått kurs och vet precis hur han ska tas...NEJ, mina kära ...ni kan ingenting...MEN jag är villig att LÄRA ER!!! Och det kommer jag att göra varken ni vill eller inte...för ingen *annan* kommer att kämpa för Wincent...för om ni tycker att jag har ställt krav förut...så är det ingenting mot vad jag kommer göra i framtiden...det är inget löfte det är ett hot...beroende på hur man väljer att se det!!!

NU är jag så djävla trött på att sitta här som ett offer...för det är jag ju inte egentligen...det är upp till mig...så nu ska jag hädanefter ta tag i mitt och Wincent´s liv...ni som vill vara med på den resan är VÄLKOMNA...ni andra, kommer jag inte lägga energi på...jag vet att det låter styvt i korken att säga så...men jag har inget val...för det är jag som måste klara detta...jag orkar i daxläget inte be om hjälp...pga den uppfostran jag har fått...en än gång TACK mamma för den skeva uppfattningen! MEN jag kommer tacksamt ta emot den...så även Wincent! Men här ska ingen känna sig tvingad!

Jag kommer också ta fighten med den pappan som inte ens har så mycket civilkurage att han kan svara på det brev jag skickade till honom för snart tre veckor sen...ytterligare ett bevis på vilken liten skit han är!!! Och jag skrev det på väldigt förstålig svenska...hahaha. OBS...Där vill jag gärna ha någon vid min sida!!! Inte bara snack alltså...ja det var en känga till dig som erbjudit dig...

Sen till dig som redan finns vid vår sida...vill jag säga TACK ur djupet av mitt hjärta...Ni är underbara och jag älskar er så mycket och hoppas att ni orkar finnas med oss på denna resa som verkligen inte bara är av ondo! Jag har lärt mig så mycket och det är ändå bara början!

Jag kommer nog att fortsätta skriva lite senare...så om du orkar så ses vi snart igen!!!

Tusen kramar till alla gudomliga som jag hädanefetr kommer att lägga energi på...till er andra OVER AND OUT!!!

P.s. skriv en kommentar, please! d.s.
Nu känner jag mig rätt tömd för tillfället...och ska fortsätta kasta och rensa saker

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig! En STOR kram till dig!

2008-10-12 @ 21:28:50
Postat av: Alex

Plingelinge tåget går, ut i vida världen...Jag & Jimmy har redan hoppat på! Jag älskar er!!

2008-10-14 @ 16:52:26
Postat av: Petronella

Jag är också ombord på erat tåg!!det hoppas jag att du vet!!

2008-10-18 @ 19:15:08
Postat av: Anette

Åh, vilket härligt brev du skrev. Det låter verkligen som om du kommit till klarhet med vissa saker. Och jag känner igen mig så väl. Been there, done that. Svårigheten är att inte falla tillbaka i gamla fotspår utan verkligen kämpa för att behålla beslutsamheten.

Och jag hoppar gärna på tåget.

Varm kram till en stark kvinna.

Anette

2008-11-07 @ 20:45:24
URL: http://spiritofcountry.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0